Ledamoten Amanda Pasanens motion om fler gröna spår i Helsingfors

Stadsfullmäktige betraktar motionen som slutbehandlad.

Ledamoten Amanda Pasanen och 28 andra ledamöter föreslår i sin motion att staden inleder en utredning om att öka antalet gröna spår i Helsingfors i enlighet med stadsdelsföreningarnas önskemål och att lösningen med gröna spår prioriteras i de nya gatuplanerna alltid när funktionaliteten tillåter det.

Stadsmiljösektorn förhåller sig positivt till prioritering av gröna spår när funktionaliteten tillåter det, och beaktar målet i samband med kommande uppdateringar av anvisningarna för planering av spårvägar. Staden följer dessutom funktionaliteten, underhållbarheten och hållbarheten av ett nytt slags gröna spår som förverkligats i spårvägsprojekt under den senaste tiden, och uppdaterar anvisningar utifrån detta.

Nuläge

Gröna spårstrukturer finns i regel inte i den södra innerstaden (söder om Helsingegatan) utan spårvägarna löper på en hård yta med asfalt-, betong- eller stenbeläggning. För tillfället finns det oftast inte heller någon skiljeremsa mellan spårvägen och körbanan.

Gröna spårvägsstrukturer utgör en del av spårvägens strukturer och hör därför till banhållarens, alltså Huvudstadsregionens Stadstrafik Ab:s, bygg- och underhållsansvar. Spårvägsbeläggningen planeras dock i samarbete med gatu- och spårvägsplaneringen och kan inte separeras från den övriga gatuplaneringen. Ett grönt spår är inte en nödvändig lösning för en fungerande spårväg, utan ett sätt att anpassa spårvägen efter stadsmiljön och på så sätt en del av infrastrukturen för ett fungerande kollektivtrafiksystem.

Olika typer av gröna spår

Det finns två huvudtyper av gröna spår: grässpår och spår med gräsarmering.

Ett grässpår är en struktur där det inte finns någon hård yta kring spåren, utan ett växtunderlag för gräs eller annan växtlighet, såsom fetblad och mossa eller värmetåliga växter. En grässpårväg kan trafikeras bara med rälshjulsmateriel.

På en spårväg med gräsarmering finns vanligen en hålad betongstruktur kring spåren, vilket möjliggör såväl tillfällig körning med gummihjulsfordon som genomväxande gräs och annan växtlighet. En spårväg med gräsarmering har emellertid sämre växtförhållanden på grund av påkörning och struktur.

Funktionella och tekniska ramvillkor

Som utgångspunkt är det möjligt att förverkliga spårvägar som är separerade från den övriga trafiken som gröna spår.

På en grässpårväg är det möjligt att köra endast på rälshjul. Det går inte att använda gummihjul på en grässpårväg. En grässpårväg är utesluten om till exempel räddningsverket behöver använda spåravsnittet som körförbindelse. Grässpårvägen är en relativt ny struktur i Helsingforsregionen och har utnyttjats på snabbspårväg 15, på spårvägen mellan Böle och Fiskehamnen i Vallgårdsdalen och på Kronbroarnas spårväg i Hagnäs.

Spårvägar med gräsarmering gör det möjligt att tillfälligt köra i spårområdet, till exempel vid utryckning och underhåll. Strukturen tål inte kontinuerlig och regelbunden körning på spåret. En spårväg med gräsarmering gränsar vanligen till en planteringsremsa. Om den är förhöjd kan den gränsa direkt till en körbana. Spårvägar med gräsarmering har förverkligats bland annat på Paciusgatan, på Backasgatan, på Tavastvägen norrut från Pauluskyrkan och i Böle. Fiskehamnens spårväg har gräsarmerade avsnitt i Vallgårdsdalen, på Hermanstads strandväg och på Sumparn. På Kronbroarnas spårväg har gräsarmering utnyttjats i stor omfattning eftersom förbindelsen kommer att fungera som en uttryckningsförbindelse mellan Hagnäs och Degerö.

I Helsingfors är spårvägarna ofta uttryckningsförbindelser för räddningsverket och polisen. Man ska komma överens om behovet att använda spårvägsområdet vid planeringen av en ny spårväg och ombyggnad av en befintlig spårväg från fall till fall, om en spårvägsstruktur som inte lämpar sig för påkörning ingår i alternativen. Vanligen har sådana samtal dock inte förts om en spårväg med en hård yta har förnyats till samma spårtyp. Som regel ska en spårväg bredvid en körbana med bara ett körfält tåla påkörning för att utryckningsfordon vid behov ska kunna använda spårvägen för att köra om trafikstockningar. I fråga om körbanor med två körfält kan behovet bero på andra faktorer. En sådan faktor kan vara till exempel att en räddningsstation ligger i närheten eller att det är fråga om en utryckningsförbindelse som används ofta och där det lätt bildas köer. En spårväg med gräsarmering lämpar sig för sådana fall.

Att klart separera spårvägen från gatans övriga delar ökar både trafiksäkerheten och spårvägstrafikens smidighet. Visuellt utgör ett grönt spår alltid en faktor som separerar spårvägsområdet. En grässpårväg och en spårväg med gräsarmering urskiljs tydligt från gator med hård yta.

Förutom det visuella har lösningen även en ekologisk betydelse. Den bidrar dessutom till mikroklimatet och dagvattenhanteringen. En grässpårväg är en genomtränglig yta, medan en spårväg med gräsarmering är en så kallad halvgenomtränglig yta. Gräs eller annan låg växtlighet kräver särskilt underhåll under växtperioden. På spårvägar med gräsyta ska man fästa särskild uppmärksamhet vid att det finns tillräckligt med plats för snö.

Underhållet av gröna spår kräver mer uppmärksamhet och kunskap om parker och grönområden än en spårväg med en hård yta. På en grässpårväg är det inte möjligt att använda gummihjulsfordon för underhåll av spårvägen och spårområdet, utan fordonet ska ha rälshjul för att kunna köra på spårvägen. Det har lett till att det är nödvändigt att upphandla underhållsmateriel för skötsel av grässpåren. På spårvägar med gräsarmering är det möjligt att använda gummihjulsfordon för olika underhållsuppgifter, vilket också görs. Nya spårvägar och förnyande av ytbeläggningen på de befintliga spårvägarna kan påverka behovet av underhållsmateriel och på så sätt medföra merkostnader för banhållaren.

I hållplatsområdena används alltid hård beläggning för att gummihjulstraktorer ska kunna användas för underhållsarbeten, i synnerhet snöröjning. På hållplatser ska man också anlägga en körrutt med en hård ytbeläggning till plattformarna.

En grässpårväg och en spårväg med gräsarmering kräver tillräckligt med yta för växtunderlaget i spårvägskonstruktionen för att slutresultatet ska bli grönt. Den nuvarande spårvägskonstruktionen i innerstaden är problematisk med tanke på gröna spår eftersom det finns ont om plats för växtunderlaget. Snabbspårvägarna och Fiskehamnens spårväg har en annan typ av spårkonstruktion (halvsyllar), men den gör inte läget så mycket bättre på en spårväg med gräsarmering. Den här spårkonstruktionen är dessutom förknippad med bland annat tekniska begränsningar i underhållet, som gör att den inte nödvändigtvis lämpar sig för innerstaden.

Helsingfors har anlagt spårvägar med gräsarmering under en längre tid. Speciellt äldre versioner har ofta haft problemet att grönskan har blivit knapp. Svårigheterna gäller det snäva växtunderlaget, torka, vinterunderhåll och körning på spårvägen. Spårvägar med gräsarmering har krävt bevattning för att verkligen fungera och förbli gröna. Att de torra perioderna ökar med anledning av klimatförändringen ökar också svårigheterna med att underhålla de gröna spåren. Ofta har slutresultatet varit en dammig betongyta med torrt gräs.

Stadsbild

Av stadsbildsmässiga skäl rekommenderas i allmänhet samma ytmaterial för spårvägar som för de bredvidliggande körbanorna eftersom det har ansetts viktigt att gaturummet har ett enhetligt uttryck. På gator med stenbeläggning används alltså sten som spårvägens ytmaterial, och på asfalterade gator används asfalt. Många spårvägsavsnitt, också i centrum, har dock betongyta mellan spåren.

Spårvägar med gräsarmering har vanligen byggts av betongsten som inte har ansetts lämpa sig för innerstaden, där endast natursten har använts i gatukonstruktionerna. Innerstadens gatuavsnitt med naturstensbeläggning har både kulturhistoriska och stadsbildsmässiga värden, och de ramvillkor dessa medför ska beaktas i planeringen. För tillfället finns det inte kännedom om en fungerande lösning för gröna spår som bygger på naturstensbeläggning.

Med tanke på stadsbilden är den bästa lösningen för gröna spår i innerstaden en grässpårväg mellan planteringsremsor. Grässpåret kan ha antingen likadan växtlighet som planteringsremsorna eller en blandning av växter som klart skiljer sig från miljön och skapar ett nytt skikt. Detta kan emellertid inte förverkligas som en påkörbar lösning.

Kostnadseffekter

Det är dyrare att anlägga och underhålla gröna spår, speciellt att underhålla grönskan, än att underhålla en spårväg med hård beläggning. Huvudstadsregionens Stadstrafik Ab inleder våren 2025 en utredning av kostnaderna för byggandet och underhållet av olika gröna spårvägslösningar. Utredningens resultat blir tillgängliga ungefär hösten 2025 och uppgifterna kommer att utnyttjas även som stöd för planeringen av spårvägar.

Aktuell utveckling

Konstruktionerna för gröna spårvägar och växtligheten i dessa har under den senaste tiden utvecklats i projektet för snabbspårvägslinje 15, projektet Kronbroarna och projektet Från Fiskehamnen till Böle. Avsevärda mängder nya gröna spår med olika lösningar har anlagts och kommer att anläggas i samband med projekten.

I projektet för snabbspårvägslinje 15 anlades grässpår med en gräsyta. I projektet Från Fiskehamnen till Böle anlades Fiskehamnens spårväg, vars gröna spårvägs öppna avsnitt av grässpårstyp försågs med planteringar av fetblad och mossa eller värmetåliga växter. På spårvägen med gräsarmering användes betongsten med runstensmönster. I fogarna såddes blomsterfrön och skyddsgräsfrön. På nya gröna spåravsnitt har sådana växtlighetslösningar prioriterats som är visuellt effektfulla, mångformiga och livskraftiga samt lättskötta och inte kräver bevattning eller klippning. Också i projektet Kronbroarna anlades spårväg med gräsarmering av runstenstyp.

Erfarenheter av de anlagda konstruktionerna ska samlas erfarenheter in beträffande av såväl funktionalitet, hållbarhet, grönska som kostnader. I fortsättningen kommer uppgifterna att användas i planeringen, anläggningen och underhållet av gröna spår.

Ökningen av grönkonstruktioner i gaturummet har granskats även i större omfattning än inom ramen för spårvägar, till exempel vid planeringen av Ärtholmen och Fiskehamnen. Gator som ska förnyas bör granskas ur detta perspektiv som helhet i syfte att hitta de bästa och bäst fungerande lösningarna.

Sammanfattning

Lösningar med gröna spår kan i bästa fall medföra många fördelar. De kan till exempel hjälpa staden att anpassa sig till klimatförändringen, reglera mikroklimatet, binda kol, skapa nya levnadsmiljöer och därigenom minska förlusten av biologisk mångfald, minska olägenheterna från trafikbullret, hantera dagvatten och beroende på objekt också öka behagligheten och trivseln i stadsbilden.

Staden utvecklar planeringsanvisningarna så att gröna spårlösningar om möjligt prioriteras också i den södra innerstaden inom ramen för de ovannämnda funktionella, tekniska och stadsbildsmässiga ramvillkoren och utifrån de erfarenheter som fås av nya lösningar. Genom att potentiella objekt identifieras i förväg kan möjligheten att anlägga gröna spår bättre beaktas också i den övriga planeringen av gatuområdet.

Stadsmiljönämnden och HRT har gett utlåtanden i ärendet. Förslaget baserar sig på utlåtandena.

Enligt 30 kap. 11 § 4 mom. i förvaltningsstadgan ska stadsfullmäktige behandla svaret på en motion som undertecknats av minst 25 ledamöter. Stadsstyrelsens svar ska föreläggas stadsfullmäktige inom åtta månader från att motionen väckts.